Ares,
mina tiders första största kärlek och bästa vän här i världen.
på dig lärde jag mig att en vänskap är en sådan där min häst tvärnitar framför mig när alla andra hästarna galopperar förbi när jag hämtar min häst i hagen.
På dig lärde jag mig att tillit är en sådan där min häst och jag kan gå genom eld tillsammans och galoppera över som oändliga ängarna utan någon som helst utrustning - och veta att du skulle inte för något i världen skada din flicka på ryggen.
På dig lärde jag mig att sambandet mellan häst och ryttare är starkare än vad man kan beskriva med ord och bokstäver.
På dig lärde jag mig att aldrig ge upp hur mycket blod, svett och tårar det fick bli. Eller hjärnskakningar.

Min uppväxt var den som alla flickors dröm.
En alldeles egen ponny, en bästa vän att dela vardagen med.
Att kunna ligga i hagen om kvällen och se stjärnorna tillsammans med sin fina ponny betandes vid sidan.
Att vakna på mornarna och få cykla iväg till sin fina vän och veta att han väntar på en och gnäggar när man kommer.

Ares,
Jag saknar dig.
Du var mitt allt.