Jag kom och tänka på min fina vän Rasmus när jag var i stallet idag.
Jag tänkte på när jag hade honom där och alla minnen från klubben.
Jag tänkte på när jag hade honom uppe i Backa och hur ofattbart lycklig han var.
Jag tänkte på när jag fick honom och hur pass fin han blev till slut efter hård träning.
Jag tänkte på vilken underbar vän han är.
Jag tänkte på att jag har sån tur som fick träffa honom.
Jag tänkte på det Malin skrev om att "ingenting är vackrare än det man älskar" och det är verkligen sant. Rasmus är den vackraste hästen jag vet. Det är bara för att jag älskar honom så innerligt. Inte ens Flash är vackrare än Rasmus, det är för att jag inte hunnit lära mig älska honom så högt än.

Jag tänkte på hur mycket vi betydde för varandra.
Jag tänkte på hur mycket jag saknar honom.

Rasmus, min vackra vän.
Jag är så glad för din skull att du har fått blivit privathäst för livstid nu. Att någon har funnit dig och vill ha dig som bästa vän hela hennes liv.
Du förtjänar det bästa min vän, och det har du fått nu.
Tack Johanna Salomonsson för att du har tagit dig an den här fantastiska hästen.
Tack Johanna, för att jag får vara så delaktig.





åh vad du är vacker,
åh vad jag älskar dig.