Jag heter Malin är 18 år och går tredje året på Stiernhööksgymnaset i Rättvik, Naturbruk med Naturvetenskaplig inrikting och häst på schemat. Här trivs jag jätte bra och det är nästan så att jag inte vill ta studenten i vår. Jag bor med en klasskompis och hunden Olle, (som förövrigt är en tik) i en lägenhet ganska centralt och Tequila står på Ridklubben knappt 4 km härifrån. Jag har varit med och drivit bloggen sen i början av Augusti 2011, efter att jag tagit över efter Janina, som nu är huvuddesigner här på bloggen!


Jag och mina bästa vänner, Olle och Tequila.

Jag har hållit på med hästar så länge jag kan minnas. Växte upp på gården hemma i Mora och där har vi alltid haft hästar (mor min har alltid haft Travare och Lipizzaner). När jag var tre år gammal så fick min syster Karin (då 6 år) sin första ponny, en Dartmoor på 114,5 cm vid namn Salix Lollipop, även känd som Loppan. En riktig liten prinsessa som tycker bäst om barn. När jag själv var 6 år gammal så tjatade min syster (!) till sig en ponny till mig, rättvist skulle det ju vara, för hon fick bestämt sin ponny när hon fyllde 6 år. Nu så här i efterhand gissar jag på att det var lite mer själviska tankar än att det skulle vara rättvist som gjorde att Karin tjatade, förmodligen ville hon väl bara ha Loppan för sig själv, haha. Men sagt och gjort, jag fick en ponny. Och vi hittade rätt redan den första provridnigen vi var på, (inte så konstigt när det var en Dartmoor), så Salix Quickie, 119 cm hög fick komma hem till Mora. På den här tiden red vi lektionshästar på Mora ridklubb. De första åren tror jag faktiskt att Ida, Karins bästa kompis, red Quickie mer än jag gjorde: Jag var ju så nöjd med att borsta på hästarna bara. Ida och Karin hade super kul med dessa två uberbara ponnyer, de kunde vara ute i skogen i 2 timmar åt gången och hade så där kul som bara bästa vänner kan ha. När Ida blev för lång för Quickie så började jag rida mycket mer själv.


lilla Quickie, den där typiska barnponnyn som stog ut med alla små påhitt som barn har.

Efter att vi haft Quickie i 2-3 år så började vi rida på Orsa ridklubb, eftersom det var en massa krångel på Mora. Första tiden så hade vi lektionshästar där också. (Mamma har alltid varit hård med att man behöver hjälp fast att man har egen häst.) Någonstans där så fick Quickie ett föl också, Quickies Queenie. Efter ett tag så började vi i alla fall rida med ponnyerna på ridkluben också. När vi haft Quickie i 4 år så blev Karin förstor för Loppan. Frågan var då vem av ponnyerna vi skulle sälja? En var lite mindre men tyckte bättre om att hoppa, den andra lite större, men var inte lika hoppglad. Den ena hade vi haft i 7 år, den andra i 4.. Det fick i alla fall tillslut bli den som ville hoppa, för det var det jag ville. Så vi sålde Quickie, det var jobbigt, För vi hade så många härliga, roliga och bra minnen tillsammans, samt massa blod svett och tårar, så där som man ska ha med sin första ponny. Efter en felköpare så slutade det med att Quickie gick som lektionsponny på orsa ett tag innan en tjej från Bonäs köpte henne. Och där har hon haft det bra sedan dess! Karin Köpte Tequila efter tjat från mamma att hon skulle provrida henne. Hon gick då som lektionshäst på Orsa hon med, men reste sig på bakbenen med alla barnen, så det fungerade ju inte riktigt. Men Tequila fick följa med oss hem. Det är förövrigt en anna historia.


Quickie, Queenie och jag på Dartmoorriks 2001. I kostymklassen var jag piga och dom fick vara ko, respektive get (notera hornen på grimmorna). Pappa ledde runt dom medans Per Olssons bonnagård spelades i högtalarna och jag gick bakom och 'vallade' dom med en björkkvist. Behöver jag säga att alla närvarande stod dubbelvikta av skratt? Haha! Dessutom fick jag pris för dagens roligaste. Det var fina tider det.

Jag och Loppan började tävla hoppnig, och första tävlingen, en regional Lc (på hermmaplan) vann (!) vi faktiskt, fast att jag hoppade halva gundomgången och hela omhopnningen med bara en stigbygel, haha. Men vi stannade ut oss i Lb efteråt. Faktum var att vi aldrig någonsin kom runt en Lb på tävling faktiskt, men på träning var det Msv banor som gällde, jaklar vad hon kan hoppa den lilla ponnyn! Efter 2,5 år så blev jag också förstor för Loppan. Det värsta med ponny är ju att man växer ifrån dom. Men än så länge är jag inte så stor att jag inte kan ut och skritta emd Loppan en vända om jag känner för det. För hon är kvar här hemma än, då hade vi redan haft henne i nästan 10 år, nu har vi haft henne i över 15 år. En sån ponny säljer man inte ens om man måste flytta till en lägenhet i stan, för då får hon bo i badkaret eller någonting!


Jag och Loppan på avslutningshoppningen på ridläger på Skogslotten, vi var utklädda till sömntutor, därav att jag hoppar i pyjamasen, haha.

Efter Loppan så tog jag en arabkorsnig på foder i ett år från Idre, Adria hette hon 17 år gammal och 144 cm hög. Tokstark var hon, och toksnabb i alla gångarter. Till och med mycket snabbare än Tequila, och än så länge har varken jag eller Karin mött någon anann överman för Tequila, oavsett storlek. Inte ens hästarna på 175 cm skrittar ifrån Tequila. Men det gjorde Adria, utan tvekan! Det var med den hästen som jag insåg hur det var att verkligen klicka med någon. Som jag tyckte om den hästen, men tyvärr var hon rätt gammal och gick knappt att transportera. Så det blev bara ett år med den fina vännen som jag fick genom henne, och jag saknar henne än idag.


Adria, så där som jag brukade göra iordning henne lös utanför stallet.

Här någonstans började vi rida i Mora igen, för våra favorit lärare i Orsa slutade. Efter Adria, så tog jag en ungponny, Råglandas Blända, 4 år gammal och 136 cm hög, en Welshponny av cob typ, på foder i 2 år. Toppenfin ponny, men totalt utan egen frammåtbjudning tyvärr. Jag lärde mig mycket av henne och vi kom en bit på vägen i utbildningen. Men jag förstörde henne nog en del har jag insett så här i efterhand. Men tror (eller vill i alla fall inbilla mig) att jag gav henne mer än jag sinkade henne. För hon gick faktiskt från att inte kunna gå frammåt till att kunna gå i form, skänkelvikning, hoppa så lättare banor och lite annat smått och gott. Framför allt har jag insett jag jag inte passar ihop med latare hästar, för jag är för diciplinerad och lungn själv i ridnignen. Det blir liksom för lojt alltihopa. Jag fungerar helt enkelt bättre med pigga och tokiga hästar, laddade atombomer som kan smälla av när som helst, såna som Tequila helt enkelt. Inget ont som inte har något gott med sig. För jag hade 2 år med Blända med många härliga minnen. Något hon tyckte var riktigt roligt var gymkhana och att simma i Siljan, oj vad hon simmade jämt när man badade med henne på sommrarna!



Men vi passade som sagt inte riktigt ihop och hon blev såld till en familj i Kopparberg och jag hade en hästlös sommar. fortfarande en massa hästar på gården, men ingen som var helt mitt ansvar liksom. Sen fick jag ta över Tequila av Karin, som blev för gammal för henne. Tequila var då konvalecent. Men hon blev bättre och vi åkte ut och började tävla tillsammans, vi flyttade till Rättvik och resten av historien vet ni nog till stor del. Dessutom kommer det i ett senare inlägg om Tequila.


Jag och Tequila på en tävling i Insjön, sommaren innan jag tog över henne tror jag. Vi hoppade en Ld och gick nolla så vi fick en rosett med oss hem.

Jag skulle nog kunna berätta hur mycket som helst om hästarna som jag har haft, alla minnen jag har med dom och vad jag har lärt mig av som. Men nu fick ni i alla fall en liten inblick och presentation i mitt tidigare 'hästliv'. Nu för tiden är hästarna mitt allt, och den riktigt starka kärleken till hästar tor jag började växa fram under tiden med Loppan och Adde (Adria). Jag har ju skälvklart alltid gillat hästar, men det som gjorde att jag avgudade dom började nog komma först då.. Men det är hästarna som gjort mig till den jag är idag, och jag är glad att det är så.