Tänk på den tiden när problemen man hade var lika stora som de mina barn (eller jaja, brorsdöttrar) har just nu. Nu under lovet så skulle jag ta med dom hem från selbäck för att vi skulle ut och köra Tequila en sväng. Det var väl några dagar efter Dagmar. Vägen till Selbäck är en grusväg med mötesplatesr lite här och var. När jag åkte till Selbäck var där inget träd över vägen, när jag hämtat barnen och åkt tillbaka samma väg (tog ca 20 minuter) Så låg det ett träd där, precis före en mötesplats dessutom. 
- Hörni flickor vad är det där för något då? Ser ni? Säger jag.
- Vaa, jaa, men det är ju ett träd där! Vad gör trädet där? Någon måste ha blåst omkull det. Åkte inte du den här vägen hit? Låg inte trädet där då? Var ungarnas svar med ytterligare några frågor och slutsatser.
- Va låg det inte där när du åkte till Selbäck? Då måste det ha ramlat när du hämtade oss.
Så vi fick backa typ 500 meter till närmaste mötesplats så att vi kunde vända (med bilen då) och så körde vi runt en annan väg.

När jag nägra timmar senare skulle åka tillbaka och lämna dom så var det inget träd där längre. Barnens kommenterer på det hela:
- Men! Är det inget träd där längre? Har någon flyttat det? Men vad mystiskt! Först var det inget träd, sen var det ett träd och nu är det inget träd igen! Vilket mysterium. Det här måste jag berätta för pappa!


Det var ganska skönt på den tiden när de största mysterierna och problemen var träd som fallit över vägen och sedan tagits undan...