När jag var hemma i Mora i måndags så sa jag farväl till en kär vän. En vän som har funnits till och från vid min sida i 13 år. Det var sista gången jag såg henne, sista gången jag rörde vid henne, sista gången som jag grät i hennes man.

När alla andra gått och lagt sig så gick jag ut till hagen i mörket. Jag klappade. Jag smekte. Jag pratade. Jag tittade. Jag kände. Jag ville inte gå därifrån, jag ville inte säga farväl. Manen blev fuktig av tårar. Nelly iakttog oss på håll, om hon bara visste vad väntar.. Hon stod där så tålmodigt när jag grät, precis som om hon förstod att jag behövde stödet. Efter ett bra tag smög jag in i stallet. Jag hämtade lite godis åt henne. Som om det skulle göra något åt saken. Jag gav henne det. Godiset alltså. Klappade lite till. Grät ännu mer. Dom andra hästarna i hagen tittade lite undrande på mig. Jag drog in hennes lukt i näsborrarna. Bara för att få göra det en sista gång. Jag sög in varenda detalj jag kunde där i mörkret. Under ett sista farväl..

Caramelle Quse
e. Pershing u. Estelle Håleryd u.e. Rappe Håleryd
Född 3 Juni 1998
Död 26 Oktober 2011

Caramelle och hennes mamma Estelle.


På travbanan som liten


Med första avkomman Sven 1 dag gammal 1/5-04


Med tredje och sista avkomman Nelly i våras.


I hagen och njuter av vårens första gräs. -11

Jag har en vän färre nu. Men jag kommar alltid att minnas henne. Våra promenader ute i skogen. Dagdömmandes om framtiden som aldrig blev. Caramelle, min fina fina vän.