Tänkte på det idag, det är faktiskt ganska maffigt att ut och rida så där i mörkret som jag gör nästan jämt. Att lita på hästen, att lita på att inget händer, att knappt se vad man gör. Bara känna musklerna arbeta under sig, känna värmen ifrån kroppen, viljan frammåt, snabbare. Omslutas av mörkret, skogen, ingen annan i närheten, bara en själv och hästen man trivs bäst med. Man är så inne på det man gör, inställd på hästen, på mörkret, på den skräckblandade förtjusningen över att galoppera mellan träden, över rötter, uppför och nerför. Man hör hovslagen, känner varje steg. Man vågar lita på andra sinnen än snynen när man tar sig fram, man lite på känseln, på hästen. Om man samtidigt hittar Den känslan, ni vet den som man blir hög på i veckor efteråt, när kontakten med hästen är precis som man vill ha den. Den där obeskrivbara, och bästa sättet att beskriva den är just 'DEN känslan'. Då är det riktigt, riktigt maffigt att vara ute i skogen i mörkret!

Hästen var förövrigt fin idag, har blivit lite skillnad på henne sen jag har ridit på hackamore sensate veckan. Intressant att känna skillnaden så där. Olle var ju med bakom idag som vanligt när vi rider ut. Hon i sin refexväst, jag i min och Tequila i alla sina reflexer. Som alltid.