var ute på en kvällsbarbackatur med älskade bästa underbaraste bästa vännen, red på grusvägen mot dalhalla och bara lät han springa kravlöst. på vägen dit var han väldigt frustig och tittig (något att lägga överskottsenergin på?), när vi red igenom byn vart han rädd för rinnande vatten på en gård och flög ut på ängen, haha sötnosen.




när vi galopperade där lät jag han springa bäst han ville och att bara känna hans maffiga marktagande galopp är så underbart, att känna hur den muskulösa kraftfulla hästen under sig är så häftigt. och det bästa är, att det är min bästa vän.
jag började gråta och grinade hela vägen, jag lät tårarna rinna lika som jag lät han springa på.
bara att veta att jag aldrig kommer få göra det där igen, att veta att jag inte komemr mötas av en gnäggande rasmus när jag kommer till hagen, att veta att jag inte kommer få rida på honom aldrig igen i hela mitt liv, att veta att jag kanske aldrig kommer få träffa honom, att veta att han kanske flyttar runt och blir såld & såld & såld. att veta att jag tror att han inte kommer få det bästa av det bästa, just det han förtjänar

- vet ni hur ont det gör?
vet ni hur mycke jag kan gråta över det?
varje dag skriker mitt hjärta,
varje dag ångrar jag mitt beslut på ett sätt - samtidigt som jag vet att det är det bästa av allt.
varje dag vrider sig magen för jag älskar honom så mycket.

min bästa vän,
det finns ingen som honom.
jag kommer aldrig träffa någon som honom.
min bästa vän,
åh min bästaste vän.
en kärlek som vi har , det kommer jag nog aldrig få uppleva igen.
jag älskar min pojke, åååh vad jag älskar honom - ni kommer aldrig förstå.