TEAMDALARNA.COM

Denna fina lilla flicka är jag faster till.
Ängla, sötnosen!! :)

Nu ska jag och mor åke iväg till crossbanan i Mora och vara funktionärer på Snowcross Cupen.
Efter det hinner jag nog inte blogga något mer i helgen och hinner inte fixa något tidsinställt heller. Ikväll ska jag och ett gäng till fira Sassa som fyllde år igår, och vi ska dra till Ljungbergs ikväll. Alla förköpsbiljetter är slutsålda så det blir ngo proppat med folk! Imorgon ska jag dra till Västerås fram och tillbaka, så vi hörs på måndag!
Ha en bra helg :)


Henrik Mases,
mammas jobbarkompis :)

Kikade igenom min gamla blogg (avikner.blogg.se) och hittade detta inlägg jag skrev 2009. 

6 NOVEMBER 2009
MIN ÄNGEL – MIN PAPPA

Den här dagen för tre år, 7 månader och 20 dagar sen, var den utan tvekan absolut värsta dagen i mitt liv. Då förändrades allt, mitt liv fick en annan mening, och ett annat perspektiv. Ett helt nytt liv startades för mig. Den här dagen, förlorade jag min älskade pappa.

Den här kvällen, den 17 mars 2006, var till en början en helt vanlig kväll. Jag var bara 12 år gammal, men jag minns den så väl. Jag, mamma, morbror Micke, och mammas sambo Micke satt hemma i vardagsrummet och kollade på TV. Helt plötsligt knackar det på dörren, jag springer upp från soffan och öppnar dörren. Framför mig står två väldigt långa män i uniform, och utanför på gatan står en polisbil. Jag drar min blick uppåt mot männens ansikten, och en av dom säger:
- Hej, vi är från Polisen i Uppsala, är din mor Susanna hemma?
- Ja, visst är hon det, svarade jag med en darrig och orolig röst, och ropade på min mamma.

Min första tanke var att dom hade kommit på min bror och hans nedladdningar av filmer och musik. Mamma gick ut i hallen och bad mig gå och sätta mig på soffan igen. Hon gick utanför dörren med dom främmande männen och stängde dörren bakom sig. Efter ett tag kom dom in igen, mor hade gråtit, det syntes. Hon var helt röd i ögonen. Hon ropade på min bror, Joakim. Men han satt och spelade och skrek att f** inte skulle komma ut.

Min bror har allvarliga aggressionsproblem. Återigen fick jag tankar om hans nedladdningar. Efter ett tag och många övertalningar kom han ut, satte sig på soffkanten och såg riktig arg ut. Mor satte sig brevid mig i soffan och så sa hon:
- Poliserna har något att berätta för oss... Hon hade den där rädda & oroliga rösten, och hennes röst skakade lite när hon sa det. Jag undrade vad dom hade pratat om där ute. Jag vart rädd.

Där, där kom dom, orden, dom sista orden ett barn vill höra. Åh nej! Det var inte sant, jag kunde inte tro dom, det fick bara inte vara sant! Det sved och stack i hjärtat, ont gjorde det, så fruktansvärt ont. Jag har nog aldrig haft så ont förut. Det vi fick höra, det som poliserna kom för att berätta för oss, var att min pappa hade gått bort tidigare den dagen. Han levde inte längre. Jag trodde dom inte, jag vägrade tro dom. Det här var bara en mardröm, det fick för allt i världen inte vara sant!! Jag önskade att min syster var hemma, hon och jag står varandra så otroligt nära, och just då hade jag verkligen behövt henne.

Dom berättade vad dom visste än så länge, men dom kunde inte säga så mycket för det visste dom inte än, det dom visste för tillfället var att han i alla fall inte hade blivit mördad. Det var under utredning och pappa låg på obduktion, vi skulle få veta så snarast som möjligt vad som hade hänt. Min bror sprang in på sitt rum igen, han hade inte sagt ett ord. Han drog igen dörren med en otrolig smäll efter sig. Man kunde höra hur han slog och sparkade i väggen. Telefonen ringde. Jag svarade, och på andra sidan luren hörde jag min halvt gråtande farmor. Vi pratade en kort stund om det som nyligen hade inträffat vårat liv, men ingen av oss orkade egentligen prata om saken just då.Jag gick in till min bror, medan mor ringde till min syster som var hos en vän i Jakobsberg. Våran granne åkte och hämtade Johanna.

Den kvällen kunde jag inte sova själv i mitt rum, så jag la en madrass i vardagsrummet, där mamma sov. När vi skulle sova, så hände det något som jag aldrig kommer att glömma... Jag skulle precis lägga mig, lampan brevid madrassen släcktes. Mamma sa åt mig att tända igen, och jag svarade henne med att det inte var jag som släckte. Jag blev genast väldigt rädd, och precis då tändes lampan igen. Jag frågade mamma med en upprörd röst:
- Vad är det som händer?! Någon sekund efter det innan mamma hann svara mig så släcktes lampan igen.
Mor sa till mig med en lugn och avslappnad röst:
- Jag tror att det är din pappa som är här, Amanda, han säger god natt, på sitt vis, för en sista gång.Hennes lugn vällde även mig, och jag kunde slappna av, jag la en mjuk och lättad suck och viskade:
- God natt min älskade pappa, vi ses igen.

Över tre år har nu gått, inte en dag går att jag tänker på honom eller saknar honom. Idag har jag accepterat att min pappa inte längre finns i min värld, jag vill inte acceptera det, men jag har fått lov, jag måste acceptera för jag har inget annat val.
Det finns ingenting vi kan göra, jag och mina syskon. Vi lär oss att leva med det och samtidigt har den ständiga rädslan att bli föräldralös. Jag har på den här färden lärt mig att älska min mamma mer och jag vill inte släppa taget om henne när hon åker iväg, rädd för att något ska hända henne. Jag skulle inte kunna hantera eller gå igenom en till sådan här sak.

Jag saknar min pappa, självklart gör jag det, obeskrivligt, fruktansvärt mycket.
Dom här tre åren har gått väldigt fort och mycket har hänt, jag hade kunnat avrunda det som om jag har blivit en otroligt stark människa, psykiskt. Men självklart brister det för mig ibland, jag gråter tills min luft tar slut och jag får svårt att andas, jag går igenom alla bilder och blir panikslagen. Själva tanken, och att veta att man inte längre har en far att ty sig till är hemskt. Någon som inte vet hur det känns, kan omöjligt föreställa sig hur det känns att ha en barndom och uppväxt utan en far vid sin sida, det är svårt, otroligt svårt.